mai 2007
ma ti on to fr
  1 2 3 4 5
6
7 8 9
10
11 12 13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      
             

Säkerhet i första hand

19.mai.2007 @ 16:47
Vi startade klockan 22.00 kvällen den 15:e maj. Det var kallt, men inte råkallt, omkring -25 grader. Vi hade varmt te i termosen, Brynje Arctic närmast kroppen och nya batterier i pannlampan. Kroppen kändes toppen och spänningen var stor, vi var på väg mot toppen av Mt Everest.

image19

image20

Vi gick i kö, lamporna lyste som ett pärlband längre upp i fjällväggen. Vet inte helt vad jag gick och tänkte på men timmarna försvann, plötsligt var vi långt förbi midnatt och i närheten av 8 500 meter över havet. Britten framför mig hade stora problem och vi fick ofta vänta på honom. Han tappade fotfästet och blev hängande i de fasta repen flera gånger, utan kraft att komma upp på egen hand, First Step tog en halvtimma. Ett stycke efter First Step (8 600 m) kom jag ikapp Cato, glädjen var stor, såg framför mig att vi skulle ha gemensam rast, första på över fem timmar, och att teamet skulle samlas och gå tillsammans mot toppen. Kroppen kändes prima, upplevde inte ens att det var kallt. -Vi ska vända, sa Cato. Va?? -Vi vänder, fortsatte Cato. Vi har stått i kö nedanför Second Step i flera timmar och Dawa bedömmer risken för stor. Om det blir lika lång kö på vägen ner och vinden tilltar utöver dagen kan vi bli fast på fjället, Dawa är inte beredd att ta den risken. 

Att säkerheten skulle komma i första hand var vi överens om sedan ett år tillbaka och att Dawa var den som hade sista ordet över basecamp likaså. Egentligen ingeting att argumentera men jag och OH försökte oss ändå på en aldrig så liten diskussion: - Är det ok om vi fortsätter ett tag till och ser hur det utvecklar sig? - Well, I do not want to kill people, var Dawas enkla svar. Diskussionen var över.

Där och då, på 8 600 meter över havet, klockan 04.00 den 16 maj föddes den lilla gnutta av besvikelse som fortfarande bor i mig. Så nära men ändå så långt ifrån. Men det är ingen tvekan om att beslutet var rätt. Det var rätt därför att Dawa kunde ha fått rätt. Och vi hade ju beslutat att inte gambla med våra liv som insats. Om vädret hade slagit om kunde den 16 maj 2007 ha blivit en ödesdiger dag på Mt Everest. Under sina dryga 20 år på Everest har Dawa aldrig sett så mycket folk på det fjället. Risken är stor att tragedin Dawa var rädd för blir verklighet en dag, låt oss hoppas att vi slipper det.

Men jag ska klara leva med den lilla gnuttan besvikelse. Den fantastiska upplevelsen jag hade den natten uppväger både besvikelse och allt slit och elände fram dit. Att stå på 8 600 m när solen går upp och titta ut över Himalayas 6000-, 7000- och 8 000- meters fjälltoppar som ligger långt där nedanför är en magisk upplevelse. Trots dubbla lager med Brynje underkläder reste sig håret på armarna; den synen och den känslan ska jag ta fram många gånger i åren som kommer.

Ska jag göra det igen? Nej, varför skulle jag? Den fantastiska upplevelsen av att klättra Mt Everest har jag ju redan. Att använda två nya månader för att få uppleva de sista 200 meterna också vore idioti i min värld, en desperat handling för att bevisa för någon annan att jag klarar komma ända till toppen. Nej, det är livet för kort till, om jag får två hela månader till förfogande igen ska jag fylla dem med en ny unik upplevelse. Och jag har redan börjat drömma...

Nu väntar vi i BC på att all vår utrustning ska komma ner från fjället, våra 60 yak-oxar kommer visst med det om några dagar. Kroppen har börjat bete sig någorlunda normalt igen efter att ha varit fullständigt tömd på energi. Sista etappen (från camp 3 på 8 300 meter upp till 8 600 meter och så ner till ABC på 6 400 meter) tog över 20 timmar och var utan sömn i cirka 40 timmar, det kändes på kroppen. Men den hämtar sig fort, nu återstår bara att fylla på de 5-8 kilo som försvunnit, det ska bli en sann glädje ;-)  

Miljoner tack till alla er fantastiska människor som tappert följt oss från dag till dag, ni har betytt så mycket för mig, alla hälsningar från er ska printas och förevigas i dagboken tillsammans med härliga minnen från Chomolongma - Mother Godess of the Universe!

Camilla

PS!

Brita & Finn, blir verkligen skönt att komma hem och återuppta rutinerna med fasta middagar och ofta och regelbundna träffar ;-)

Eva-Liz. Så kul att höra från er, TACK! Hoppas allt är bra med hela familjen. Hälsa man, barn och föräldrar!

C1, vi firade 17 maj beyond belief. Gick 22 km i 17 maj tåg! Inte illa för en svensk?

Lillian and Jeanette, I had so much energy that night, I just walked and walked, thanks to both of you! Look forward to seeing you, hopefully soon!

Rolf. Tack för tips och råd. Vi bör ses så att jag kan smitta dig med Everest-virus. Våra föräldrar kan väl arrangera en date?

Hannisen. När ska vi på Aqua SPA? När ska vi bo i samma stad?

Lena, Ulle ? tack för hälsningar! Borde inte vi ses? Hälsa Stefan, Micke och alla barna!

Linda - Alla i gänget tackar för hälsningar och support! Hoppas verkligen vi ses snart, här eller där!

Elisabeth. TACK för hälsningar, TACK för att du följt med! Ses snart!

Ane - Våra gemensamma vänner bör väl ta ansvar för att vi ses över champis och tapas igen?

Well, John-Magne, jag var i alla fall precis under kanten på världens tak ;-) Kul att höra från dig, hoppas allt är bra
med dig!

Annicka, Desiree. Jösses, så kul att höra från er. 1000 TACK för en härlig hälsning!

Lotta, Juul. Kuul! TACK! Ska bli skönt att komma hem. Lämna tält och sovsäck för ett tag...

Toppförsök

10.mai.2007 @ 07:11
Efter lunch idag beger vi oss sakta men säkert upp i höjden igen, den här gången för att försöka nå toppen.

image17

Om vädret håller sig stabilt kommer vi starta toppförsöket natt till den 16:e maj. Veckan vi har framför oss nu är veckan jag drömt om och planerat för så länge; nu är den här. En vecka med tungt slit, dålig sömn, begränsat med oxygen, noll aptit och kanske endel huvudvärk; äntligen ;-) 

Jag har mixed feelings för den här veckan; längtan och respekt. Längtar efter att äntligen få börja på själva utmaningen. Testa kroppen, uppleva det majestätiska fjället jag läst och drömt om så länge, men har enorm respekt för uppgiften. Respekt för den fysiska insats som krävs, respekt för kylan och den tunna luften, respekt för klätterpartierna som ska forceras i den höga höjden och inte minst respekt för mötet med de människor som inte kommit ner från Everest sedan tidigare år.

De sista dagarna har vi använt till att diskuterat de utmaningarna som kommer möta oss. Hur vi kan hjälpa varandra, hur vi kan maximerar våra chanser att lyckas, hur vi kan undvika att utsätta oss för onödiga risker, vilka regler som gäller osv. Upplever att vi är bra förberedda och klara för ett toppförsök, i tillägg har vi ett oerhört starkt sherpa-team, en lovande väder prognos och mer än tillräckligt med oxygen; nu är det bara upp till oss själva.

Det är vädret som styr allt men i detta nu ser vår plan ut som följer:

10 maj: Från BC till Intermediate Camp
11 maj: Från Intermediate Camp till Advanced Base Camp (ABC)
12 maj: Vilodag i ABC
13 maj: Från ABC till Camp 1
14 maj: Från Camp 1 till Camp 2
15 maj: Från Camp 2 till Camp 3
16 maj: Toppförsök
17 maj: Tillbaka till ABC

Vi lämnar PC och därmed blogg här i BC men har med sattelit-telefon och ska försöka ringa in dagliga rapporter till vår hemsida hos Nettavisen.

1000 miljoner tack alla som följt oss så långt och för all support, för mig betyder varje hälsning oerhört mycket, det är de, och ni, som kommer vara i mina tankar i veckan som kommer!

Camilla


image18


Elisabeth och SOL, kul med hälsning från kontoret, tack! Apropå det, vi betalar multum för väderprognosen vi får från Schweiz, kanske vi kunde fått den direkt från dig istället Svein-Olav ;-) ?

Ja kära Karin, den här biljetten tar nog priset, men tro mig, det är värt det. Verkar som jag sover bättre än dig trots allt ;-)

Pilla, värm upp med damerna i Mullsjö så kommer jag och spelar golf med dig i sommar! Ska använda det som energikälla i veckan som kommer. Saknar dig!  

Per & Cin, ni måste ju ta det försiktigt när ni är ute och svirar. Vi använder trots allt säkerhetsutrustning på vårt äventyr....

Kusse Teres. Tack för hälsningen och lycka till med uppköret inför studenten. Ser fram emot att träffa dig i juni!
  
Susanne, Björn, Jesper och Pontus - så härligt att höra från er! Blir på gott humör bara jag tänker på Jespers alla upptåg ;-) !

Linda, ser fram emot att träffa dig och lille Isak. Tror du vi klarar få till det i sommar? Å grattis i på födelsedagen, lite i efterskott...!

Barta, så kul att höra från systrarna Andersson! Tusen tack, hälsa Helena!

Jennie, tack för hälsning och för att du följer med. Hoppas allt är bra med dig och familjen!

Jessica och resten av familjen Lööf, tusen tack! Så överraskande, och kul!

Åh sist men inte minst, tusen tack Mamma och Pappa för fantastisk support och uppmuntring genom hela expeditionen, jag tänker på er varje dag!

Tunn luft

06.mai.2007 @ 18:25

Övernattningen över 7000 m blev en viktig påminnelse för mig om hur tunn luften är och hur sliten man blir när man är i aktivitet i höjden. Som Tormod Granheim skriver i sin kommentar, motivationen måste komma från "mellan öronen", det känns som kroppen är helt tom på energi för länge sedan. 

På 7000 meter innehåller luften cirka 40 % oxygen jämfört med luften vid havnivå; det märks. Väggen upp till North Col tog mig cirka tre timmar att klättra första gången. Jag försökte ta 20 steg och så en kort paus. Ibland klarade jag inte ens de 20 stegen innan jag hängde över isyxan och gispade efter andan...

North Col

Men belöningen är stor, Camp 1 är en spektakulär camp. Utsikten är magnifik och det stupar relativt bratt ner på alla kanter.

View from camp 1

Den lilla platån vårt tält stod på räckte precis; de nattliga toalettbesöken var ingen lek men jag höll mig i tältet...


Camp 1
 

Everest blir vitare och vitare, dvs det har kommit stora mängder snö i höjden, vilket är en utmaning för oss, särskilt när det gäller the second step (8 600 m), där vill vi inte ha för mycket snö. Men väderprognosen är mindre aggressiv på snö nu än tidigare i veckan så låt oss hoppas att det mesta har fallit och att madamen gör sig klar för att ta emot oss.


Everest i vinterskrud

Känner att allvaret börjar närma sig, nästa gång vi går upp i höjden är det för att försöka nå toppen. Är frisk och mentalt klar för ett försök men måste erkänna att jag har en enorm respekt för uppgiften; mitt sista möte med den tunna luften var som att se sanningen i vitögat; det kommer bli tungt. Det är lättare att vara optimist och stark och målmedveten när man sitter hemma och andas oxygen som om det fanns obegränsat. Men jag ska göra mitt bästa. Har visualiserat natten för själva toppförsöket många gånger och har en idé om vilka tankar jag ska sätta in när det tar emot, det fick jag hjälp av Wolfgang Wedde med innan vi lämnade havsnivån. Hur långt det räcker är det bara framtiden som vet, och kanske Wolfgang?

Förväntansfulla hälsningar
Camilla

PS! Jenny, tänker ofta på dig, det här hade varit nå´t för dig. Vi får göra nå´t galet tillsammans snart, och ta med oss Liselotte! Annelie, så kul att höra från dig - och så många namn det var i din familj ;-), jag ligger visst efter. Agneta, så glad jag blev för din hälsning, klart det blir fotovisning - Annika har kommit med en inbjudan till Ämterud - är klar som ett ägg Annika, jag tar med bilder och projektor! Och tusen tack för hälsningen från Götet Kristina, kul att du följer med, det värmer i hjärteroten!


hits