mai 2007
ma ti on to fr
  1 2 3 4 5
6
7 8 9
10
11 12 13
14 15 16 17 18
19
20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      
             

Säkerhet i första hand

19.mai.2007 @ 16:47
Vi startade klockan 22.00 kvällen den 15:e maj. Det var kallt, men inte råkallt, omkring -25 grader. Vi hade varmt te i termosen, Brynje Arctic närmast kroppen och nya batterier i pannlampan. Kroppen kändes toppen och spänningen var stor, vi var på väg mot toppen av Mt Everest.

image19

image20

Vi gick i kö, lamporna lyste som ett pärlband längre upp i fjällväggen. Vet inte helt vad jag gick och tänkte på men timmarna försvann, plötsligt var vi långt förbi midnatt och i närheten av 8 500 meter över havet. Britten framför mig hade stora problem och vi fick ofta vänta på honom. Han tappade fotfästet och blev hängande i de fasta repen flera gånger, utan kraft att komma upp på egen hand, First Step tog en halvtimma. Ett stycke efter First Step (8 600 m) kom jag ikapp Cato, glädjen var stor, såg framför mig att vi skulle ha gemensam rast, första på över fem timmar, och att teamet skulle samlas och gå tillsammans mot toppen. Kroppen kändes prima, upplevde inte ens att det var kallt. -Vi ska vända, sa Cato. Va?? -Vi vänder, fortsatte Cato. Vi har stått i kö nedanför Second Step i flera timmar och Dawa bedömmer risken för stor. Om det blir lika lång kö på vägen ner och vinden tilltar utöver dagen kan vi bli fast på fjället, Dawa är inte beredd att ta den risken. 

Att säkerheten skulle komma i första hand var vi överens om sedan ett år tillbaka och att Dawa var den som hade sista ordet över basecamp likaså. Egentligen ingeting att argumentera men jag och OH försökte oss ändå på en aldrig så liten diskussion: - Är det ok om vi fortsätter ett tag till och ser hur det utvecklar sig? - Well, I do not want to kill people, var Dawas enkla svar. Diskussionen var över.

Där och då, på 8 600 meter över havet, klockan 04.00 den 16 maj föddes den lilla gnutta av besvikelse som fortfarande bor i mig. Så nära men ändå så långt ifrån. Men det är ingen tvekan om att beslutet var rätt. Det var rätt därför att Dawa kunde ha fått rätt. Och vi hade ju beslutat att inte gambla med våra liv som insats. Om vädret hade slagit om kunde den 16 maj 2007 ha blivit en ödesdiger dag på Mt Everest. Under sina dryga 20 år på Everest har Dawa aldrig sett så mycket folk på det fjället. Risken är stor att tragedin Dawa var rädd för blir verklighet en dag, låt oss hoppas att vi slipper det.

Men jag ska klara leva med den lilla gnuttan besvikelse. Den fantastiska upplevelsen jag hade den natten uppväger både besvikelse och allt slit och elände fram dit. Att stå på 8 600 m när solen går upp och titta ut över Himalayas 6000-, 7000- och 8 000- meters fjälltoppar som ligger långt där nedanför är en magisk upplevelse. Trots dubbla lager med Brynje underkläder reste sig håret på armarna; den synen och den känslan ska jag ta fram många gånger i åren som kommer.

Ska jag göra det igen? Nej, varför skulle jag? Den fantastiska upplevelsen av att klättra Mt Everest har jag ju redan. Att använda två nya månader för att få uppleva de sista 200 meterna också vore idioti i min värld, en desperat handling för att bevisa för någon annan att jag klarar komma ända till toppen. Nej, det är livet för kort till, om jag får två hela månader till förfogande igen ska jag fylla dem med en ny unik upplevelse. Och jag har redan börjat drömma...

Nu väntar vi i BC på att all vår utrustning ska komma ner från fjället, våra 60 yak-oxar kommer visst med det om några dagar. Kroppen har börjat bete sig någorlunda normalt igen efter att ha varit fullständigt tömd på energi. Sista etappen (från camp 3 på 8 300 meter upp till 8 600 meter och så ner till ABC på 6 400 meter) tog över 20 timmar och var utan sömn i cirka 40 timmar, det kändes på kroppen. Men den hämtar sig fort, nu återstår bara att fylla på de 5-8 kilo som försvunnit, det ska bli en sann glädje ;-)  

Miljoner tack till alla er fantastiska människor som tappert följt oss från dag till dag, ni har betytt så mycket för mig, alla hälsningar från er ska printas och förevigas i dagboken tillsammans med härliga minnen från Chomolongma - Mother Godess of the Universe!

Camilla

PS!

Brita & Finn, blir verkligen skönt att komma hem och återuppta rutinerna med fasta middagar och ofta och regelbundna träffar ;-)

Eva-Liz. Så kul att höra från er, TACK! Hoppas allt är bra med hela familjen. Hälsa man, barn och föräldrar!

C1, vi firade 17 maj beyond belief. Gick 22 km i 17 maj tåg! Inte illa för en svensk?

Lillian and Jeanette, I had so much energy that night, I just walked and walked, thanks to both of you! Look forward to seeing you, hopefully soon!

Rolf. Tack för tips och råd. Vi bör ses så att jag kan smitta dig med Everest-virus. Våra föräldrar kan väl arrangera en date?

Hannisen. När ska vi på Aqua SPA? När ska vi bo i samma stad?

Lena, Ulle ? tack för hälsningar! Borde inte vi ses? Hälsa Stefan, Micke och alla barna!

Linda - Alla i gänget tackar för hälsningar och support! Hoppas verkligen vi ses snart, här eller där!

Elisabeth. TACK för hälsningar, TACK för att du följt med! Ses snart!

Ane - Våra gemensamma vänner bör väl ta ansvar för att vi ses över champis och tapas igen?

Well, John-Magne, jag var i alla fall precis under kanten på världens tak ;-) Kul att höra från dig, hoppas allt är bra
med dig!

Annicka, Desiree. Jösses, så kul att höra från er. 1000 TACK för en härlig hälsning!

Lotta, Juul. Kuul! TACK! Ska bli skönt att komma hem. Lämna tält och sovsäck för ett tag...

Toppförsök

10.mai.2007 @ 07:11
Efter lunch idag beger vi oss sakta men säkert upp i höjden igen, den här gången för att försöka nå toppen.

image17

Om vädret håller sig stabilt kommer vi starta toppförsöket natt till den 16:e maj. Veckan vi har framför oss nu är veckan jag drömt om och planerat för så länge; nu är den här. En vecka med tungt slit, dålig sömn, begränsat med oxygen, noll aptit och kanske endel huvudvärk; äntligen ;-) 

Jag har mixed feelings för den här veckan; längtan och respekt. Längtar efter att äntligen få börja på själva utmaningen. Testa kroppen, uppleva det majestätiska fjället jag läst och drömt om så länge, men har enorm respekt för uppgiften. Respekt för den fysiska insats som krävs, respekt för kylan och den tunna luften, respekt för klätterpartierna som ska forceras i den höga höjden och inte minst respekt för mötet med de människor som inte kommit ner från Everest sedan tidigare år.

De sista dagarna har vi använt till att diskuterat de utmaningarna som kommer möta oss. Hur vi kan hjälpa varandra, hur vi kan maximerar våra chanser att lyckas, hur vi kan undvika att utsätta oss för onödiga risker, vilka regler som gäller osv. Upplever att vi är bra förberedda och klara för ett toppförsök, i tillägg har vi ett oerhört starkt sherpa-team, en lovande väder prognos och mer än tillräckligt med oxygen; nu är det bara upp till oss själva.

Det är vädret som styr allt men i detta nu ser vår plan ut som följer:

10 maj: Från BC till Intermediate Camp
11 maj: Från Intermediate Camp till Advanced Base Camp (ABC)
12 maj: Vilodag i ABC
13 maj: Från ABC till Camp 1
14 maj: Från Camp 1 till Camp 2
15 maj: Från Camp 2 till Camp 3
16 maj: Toppförsök
17 maj: Tillbaka till ABC

Vi lämnar PC och därmed blogg här i BC men har med sattelit-telefon och ska försöka ringa in dagliga rapporter till vår hemsida hos Nettavisen.

1000 miljoner tack alla som följt oss så långt och för all support, för mig betyder varje hälsning oerhört mycket, det är de, och ni, som kommer vara i mina tankar i veckan som kommer!

Camilla


image18


Elisabeth och SOL, kul med hälsning från kontoret, tack! Apropå det, vi betalar multum för väderprognosen vi får från Schweiz, kanske vi kunde fått den direkt från dig istället Svein-Olav ;-) ?

Ja kära Karin, den här biljetten tar nog priset, men tro mig, det är värt det. Verkar som jag sover bättre än dig trots allt ;-)

Pilla, värm upp med damerna i Mullsjö så kommer jag och spelar golf med dig i sommar! Ska använda det som energikälla i veckan som kommer. Saknar dig!  

Per & Cin, ni måste ju ta det försiktigt när ni är ute och svirar. Vi använder trots allt säkerhetsutrustning på vårt äventyr....

Kusse Teres. Tack för hälsningen och lycka till med uppköret inför studenten. Ser fram emot att träffa dig i juni!
  
Susanne, Björn, Jesper och Pontus - så härligt att höra från er! Blir på gott humör bara jag tänker på Jespers alla upptåg ;-) !

Linda, ser fram emot att träffa dig och lille Isak. Tror du vi klarar få till det i sommar? Å grattis i på födelsedagen, lite i efterskott...!

Barta, så kul att höra från systrarna Andersson! Tusen tack, hälsa Helena!

Jennie, tack för hälsning och för att du följer med. Hoppas allt är bra med dig och familjen!

Jessica och resten av familjen Lööf, tusen tack! Så överraskande, och kul!

Åh sist men inte minst, tusen tack Mamma och Pappa för fantastisk support och uppmuntring genom hela expeditionen, jag tänker på er varje dag!

Taktik och väntan

30.apr.2007 @ 08:30
Everest in sunshine

Ligger fortfarande i basecamp; kastar oss över väderprognosen från Schweiz varje dag. Varje ny väderprognos de sista dagarna har innehållit prognoser om ännu mer snö, nu väntar de upp till 1,5 meter den kommande veckan. Men osäkerheten kring prognosen är stor. Börjar bli otålig. Personligen börjar jag bli bekymrad att vi förlorar viktig acklimatisering när vi ligger här nere (inte många gånger i livet man kallar 5 100 m "här nere"...) men de andra i teamet försöker övertyga mig om att vi inte förlorar på att vara i basecamp. De flesta andra expeditioner verkar stanna i ABC, även om det är begränsad aktivitet ovanför ABC. Vi har fått bekräftat att det är stark vind och en del snö i North Cole och ovanför. Våra sherpas har varit uppe på 8 300 m men ligger nu i ABC och vilar. Dawa har erbjudit dem att komma ner till oss och vila men de önskade stanna i ABC och bad om att vi skulle skicka upp färskt kött och grönsaker. 

Taktiken i förhållande till väder och acklimatisering/form har börjat, känner hur det kryper i kroppen, är klar för att flytta upp till ABC. Tror vi går imorgon oavsett, har daglig kontakt med meteorologen i Schweiz även om vi inte kan få rapporter och grafer via PC när vi lämnar BC. Målet den här gången är att övernatta i Camp 1 (7 000 m) och gärna komma upp mot Camp 2 (7 700 m) innan vi går ner igen. Men då måste väderprognosen för slutet av veckan visa sig vara fel, vi kan knappast gå upp till Camp 2 om det kommer 1,5 m ny snö... 

Förutom rastlösheten känn formen ok. Har varit dålig på att dricka de sista dagarna men har tagit mig själv i kragen idag, nu är jag ett med vattenflaskan igen, åtminstone 4 liter om dagen är målet, det är inte alltid lätt... 

Tusen tack för hälsningen Rolf och för påminnelsen om att upp är bara halva vägen. En av de viktiga delarna i den mentala förberedelsen är just det. Toppen är bara halvvägs, om ens det, den farligaste sträckan är ner igen. Visualiserar ofta hur jag står på toppen och samlar fokus och krafter för att börja nedstigningen!

Rastlösa hälsningar från BC
Camilla

PS! Hade en nedstämd dag igår, då är det fantastisk skönt att höra från er där hemma. Varje rad betyder så mycket , får positiv energi av att tänka på er och på hur ni har det. Linda Engmark som är nybliven mamma och sitter på trappan och solar sig. Liselotte Bryngelsson som förbereder sig till korpsäsongen med grillparty på verandan. Bosse, Sylvia och Helmi som tar vårpromenader kring HomeCamp i Gaers och kikar upp på Hea (300 m). Jannecke Hermo som håller styr på siffrorna på Hydro fabriken på Raufoss och Marie Lindblom som har blivit Mattsson sedan vi sist hade kontakt. Jessica Ek som styr och ställer med inköpen på Volvo Parts i Göteborg och som blivit lycklig husägare i det sista och så Ane som påminner oss om usökta tapas och champagne kvällar på Delicatessen - tusen tack! Och sist och antagligen minst, lilla Elias som hälsar via Kuzin Vitamin, så härligt! 1000 TACK alla för att ni följer oss och för hälsningar på bloggen!

Walking by Rongbok Glacier

Back in Basecamp

25.apr.2007 @ 12:13

Tillbaka i basecamp (5 100 m) efter 2 nätter i advanced basecamp (6 400 m) och två dagsturer till väggen upp till nordskaret (6 700 m). Trodde att vi skulle klättra väggen upp till nordskaret igår men när vi var klara för att koppla in oss på de fasta repen sa Dawa plötsligt att vi skulle vända. Han tyckte det blåste för mycket och att det inte skulle ge oss något mer att klättra väggen; han tyckte det var bättre för oss att komma oss ner och restituera. - OK, men då bör vi väl gå helt ner till basecamp, svarade Odd Harald och Dawa applåderade och jublade som bara han kan. För min egen del kändes det som jag precis hade gått ett Vasalopp och att någon sa att jag skulle gå det igen men tanken på vårt värmeaggregat i basecamp och på att aptiten skulle komma tillbaka om jag kom mig ner gjorde att jag anslöt mig till gruppen som ville gå hela den långa vägen ner till basecamp. Klockan var då halv tolv på förmiddagen, klockan sju var vi nere i BC. Tältet i BC kändes som enorm lyx (ståhöjd!) och värmeaggregatet i mattältet har aldrig varit mer efterlängtat. I ABC äter vi middag i dunbyxor, dunjacka, mössa och vantar ;-) 

Dagen idag har varit en typisk vilodag i basecamp. Efter frukost tog jag en efterlängtad dusch; det betyder att man får en hink varmt skönt vatten av vår alltid så glada kock och så tar man hinken med sig till "duschtältet" som skyddar mot vind och viss kyla; när solen skiner är det riktigt varmt och skönt där inne. Annars fyller vi vilodagarna med att äta upp oss, tvätta kläder, läsa böcker (veckans boktips: Den nionde insikten) och plåstra om kroppen. 

När vi kom körande in till basecamp och såg Everest för första gången var det lite snö på henne och det bekymrade oss endel, särskilt när Dawa som inte vanligtvis framför sin bekymring eller negativa argument sa:  - It would be better with more snow, men nu står hon där stolt och i vacker vinterskrud. Jag var spänd på hur jag skulle uppleva det närmare mötet med henne men det kändes bara bra. Har stor respekt för uppgiften men ser fram emot att möta den. Vet att det blir tungt tungt tungt men tror jag har en chans att klara det om jag får vara frisk och om vädergudarna är på vår sida. Är optimist idag men vet att det är lååångt kvar.

Tillsammans med Dawa har vi reviderat vår plan, 14 maj är nu planerad toppdag, men är det en sak som är säkert på Everest så är det att planen inte kommer bli som den ser ut idag. Här är det Everest som bestämmer och vi som anpassar oss. Tror killarna hade tyckt det var helt rätt med 17 maj, i så fall ska jag smyga mig in i 17 maj tåget med min svenska flagga...

1000 TACK för hälsninar på nätet, det betyder mycket för mig! Benedikte - glömmer inte er heller ;-), Tone - hälsa de andra i boxen ;-), Camilla & OK - längtar också, segelturen är en inspirerande tanke här i höjden och kylan, Linda & Ullen - så fantastiskt kul att höra från er, tack! 

Tibetanska fjällkramar till er alla!
Camilla  


Sju kvar i Basecamp (April 19)

25.apr.2007 @ 10:59

Trekkinggruppen har lämnat oss och ett stort tomrum efter sig. Har inte tänkt så mycket på att jag är ensam tjej i det här gänget, har tänkt att jag är van att vara ensam tjej och att det inte skulle vara något särskilt med det men nu känner jag verkligen på det. Det känns tomt utan Nina, Linn och Lilian. Stämningen i gruppen har blivit en annan, de feminina inslagen svagare och ett nytt slags allvar har sänkt sig över gruppen. Nu ska vi vara starka, nu ska vi fokusera på toppen och begrepp som summit attack har fått en central plats i gruppens vokabulär. Lucky me att Everest är "The mother of all mothers", hos henne ska jag hämta den feminina kraft jag så väl behöver. Hon är förresten oerhört vacker där hon står idag; För några dagar sedan var hon svart och nästan lite skrämmande, nu har hon klätt sig i vacker vinterskrud.


De första rapporterna från North Col (7 000 m) säger att det är bra förhållande, bra med snö och is att sätta stegjärnen i. Om fem sex dagar ska vi uppleva det på egen hand, ser verkligen fram emot detta första besöket i Nordskaret, först där känns det som vi verkligen är på besök hos den mäktiga damen vi ska vara på besök hos i en månads tid.


Acklimatiseringen har gått någorlunda enligt plan, ett par dagar med huvudvärk men inte värre än efter en dålig dag på hemmaplan. Vi har sovit en natt på 5750 m och är nu nere på 5150 m igen. Vädergudarna är på vår sida, lite kallt på natten men då är öppningen på Mountain Harware sovsäcken inte större än diametern på en handboll. Vi ska ha en vilodag till i basecamp innan vi beger oss 'upp i höjden' igen. Då hoppas vi nå nordskaret innan vi beger oss helt ner till basecamp igen, planen är att göra detta på 6-8 dagar.


Vårt Sherpa-team är fantastiska, underbara människor och vår Sirdar, Dawa Sherpa är en klippa för oss. Hans kompetens står högt i rang bland många av de andra expeditionsledarna och jag känner mig trygg och lyckligt lottad över att vara en del av hans expedition. Han har varit mer än 30 gånger över 8000 meter och vet vad han pratar om och vår säkerhet har högsta prioritet. Dessutom har han en inställning och ett skratt som gör en på gott humör bara man tänker på det!


Höghöjdskramar i massor
Camilla


Skogshorn 20/1 2007

22.jan.2007 @ 10:13

Stegjern
Jag höll på att hjälpa Cato med att fästa stegjärnen när den starka vinden plötsligt tog min högra vanten med sig nerför fjällväggen i hög hastighet. Reflexmässigt lämnade jag mitt uppdrag och tog upp en lönlös jakt på vanten. Cedric, som hade sitt första möte med teamet, övertog automatiskt min plats vid Catos fötter medan jag ett stycke längre ner tvingades inse att vanten var bort med vinden. När teamet såg att jag tvingades ge upp kampen avbröt Einar det han höll på med och hämtade fram en extra vante i sin ryggsäck och gav den till OH som klättrade ner för att möta mig med vanten. En av de mest fundementala succéfaktorerna börjar falla på plats; TEAMET.

 

- I need to pee, sa Cato. – Okey! svarade Cedric på direkten och kastade sig över Cato’s underliv utan att egentligen veta om det betydde att Cato behövde hjälp med att knäppa upp byxorna eller om det betydde att han skulle fiska fram saligheten och styra strålen i vinden. Vi har ett gott fundament för teamets värderingar RESPEKT, SAMARBETE, VILJESTYRKA och GLÄDJE/HUMOR och jag är oerhört glad och stolt över att få vara en del av det här teamet!

 

Cato och OH är enastående - aktiva och professionella - när det gäller arbetet med sponsorer. Ett tiotal sponsormöten och de flesta har varit intresserade av att vara en del av Everest Unarmed 2007. Det har resulterat i flertalet spännande projekt som ska genomföras före och under expeditionen, några av våra sponsorer ska också följa med oss till basecamp. Ett bra betyg på att Cato's och expeditionens önskan om att förmedla budskapet att våra begränsingar sitter i vårt eget huvud, är ett perfekt arena för näringsliv och idrottsvärlden att utbyta erfarenheter.

 

Överväger att justera träningsprogrammet. 50 mil på längdskidor är en viktig del av mitt träningsprogrammet för de sista 75 dagarna innan avresa men börjar bli övertygad om att jag hellre bör öka andelen fotturer/intervallträning med ryggsäck i bratt terräng. Av den anledningen kan det hända jag droppar Vasaloppet i mars och ändrar fokus på träningen fram till avresa. Den närmar sig med stormsteg och och jag lånar Ivar Tollefsens uttryck – jag har all respekt och ingen respekt – för uppgiften!


Camilla

PS. Hilde. Så KUL att höra från dig! Ja, drömmen om Everest föddes ju i tältet vi delade på Kili, tänk att det skulle bli verklighet! Hoppas du har/hade en flott tur down under!

megis 21 jan


Mount Everest Get in Shape

22.okt.2006 @ 21:18
Vad ska du egentligen på Everest att göra? frågade sig en tidigare team-ledare. Det var hans sätt att motivera teamet han hade med sig.

Varför skulle du ha sämre möjlighet än oss andra? frågar Cato. Det är hans sätt att motivera teamet han har med sig.

Båda de här ledarstilarna triggar min inre motivation, men på helt olika sätt. Den ena triggade konkurransinstinkten i mig; den andra stimulerar mig att träna, kämpa, svettas, läsa och förbereda mig så gott jag kan för att kunna vara en fullvärdiga team-medlem som bidrar på samma sätt som de andra till att vi klarar uppnå målen vi som team har satt oss.
 
  1. Att komma hem med 50 tår och 40 fingrar
  2. Att behålla vänskapen i gruppen
  3. Att nå toppen

 Vår ursprungliga plan, att gå nordryggen, från Tibet, ändrade sig under sommaren 2006. Mot Dawas (vår chefs-sherpa) rekommendationer bestämde vi oss för att sydsidan, från Nepal. Är osäker på varför. Under en teamsamling i September gjorde Cato klart för oss att han han hade tänkt mycket genom sommaren dock och han kände sig inte alls komfortabel med att gå från syd; han ville följa Dawas rekommendationer och han ville att vi skulle gå tillbaka till vår ursprungliga plan. För mig var det inte svårt att gå tillbaka till den plan som Cato som ’ägare av expeditionen’ känner sig mest komfortabel med, som vi ju faktiskt hade bestämt oss för från början och som en av världens mest erfarna klättrare har definierat som det bästa alternativet för vårt team (Dawa har varit sex gånger på toppen av Everest och ett trettiotal gånger över 8000 meter och han har klättrat tillsammans med Cato flera gånger tidigare och har de bästa förutsättning att kunna föreställa sig de utmaningar vi kommer möta). Vi är tillbaka på GÅ, vi ska gå nordryggen. Det resulterade tyvärr i att Bjørn-Arne och Eirik vald att lämna teamet, för att söka sig till en av de expeditioner som ska gå från sydsidan. Vi kommer följa deras expedition med stort intresse och önskar dem lycka till!

 

Har förberett mig för Everest sedan sommaren 2004; med ups and downs. Ibland har känt mig i god form och läst om fjället med stor glädje, positiv spänning och nyfikenhet. Ibland har jag skräckslaget undvikit att öppna alla Everest-böcker som ligger runtomkring i vårt hem och löparskorna har hånskrattat åt mig när jag inte rört de på länge. Träningsprogrammet MEGIS (Mount Everest Get in Shape), föddes sommaren 2004 och bekräftar mina ups and downs; statistik ljuger sällan. Har satt som mål att ligga på 40 MEGIS-poäng per månad för att vara i den form jag önskar, gärna upp mot 50 nu när vi närmar oss avresa. Tänkte lura mig själv genom att offentliggöra utveckligen på vår hemsida, kanske kan det trigga mig att ta den där löpturen i motbacke som Bjørn-Arne marknadsför så starkt även om det regnar och blåser och är direkt motbjudande...

MEGIS Oktober 2006


hits