Vi startade klockan 22.00 kvällen den 15:e maj. Det var kallt, men inte råkallt, omkring -25 grader. Vi hade varmt te i termosen, Brynje Arctic närmast kroppen och nya batterier i pannlampan. Kroppen kändes toppen och spänningen var stor, vi var på väg mot toppen av Mt Everest.
Vi gick i kö, lamporna lyste som ett pärlband längre upp i fjällväggen. Vet inte helt vad jag gick och tänkte på men timmarna försvann, plötsligt var vi långt förbi midnatt och i närheten av 8 500 meter över havet. Britten framför mig hade stora problem och vi fick ofta vänta på honom. Han tappade fotfästet och blev hängande i de fasta repen flera gånger, utan kraft att komma upp på egen hand, First Step tog en halvtimma. Ett stycke efter First Step (8 600 m) kom jag ikapp Cato, glädjen var stor, såg framför mig att vi skulle ha gemensam rast, första på över fem timmar, och att teamet skulle samlas och gå tillsammans mot toppen. Kroppen kändes prima, upplevde inte ens att det var kallt. -Vi ska vända, sa Cato. Va?? -Vi vänder, fortsatte Cato. Vi har stått i kö nedanför Second Step i flera timmar och Dawa bedömmer risken för stor. Om det blir lika lång kö på vägen ner och vinden tilltar utöver dagen kan vi bli fast på fjället, Dawa är inte beredd att ta den risken.
Att säkerheten skulle komma i första hand var vi överens om sedan ett år tillbaka och att Dawa var den som hade sista ordet över basecamp likaså. Egentligen ingeting att argumentera men jag och OH försökte oss ändå på en aldrig så liten diskussion: - Är det ok om vi fortsätter ett tag till och ser hur det utvecklar sig? - Well, I do not want to kill people, var Dawas enkla svar. Diskussionen var över.
Där och då, på 8 600 meter över havet, klockan 04.00 den 16 maj föddes den lilla gnutta av besvikelse som fortfarande bor i mig. Så nära men ändå så långt ifrån. Men det är ingen tvekan om att beslutet var rätt. Det var rätt därför att Dawa
kunde ha fått rätt. Och vi hade ju beslutat att inte gambla med våra liv som insats. Om vädret hade slagit om kunde den 16 maj 2007 ha blivit en ödesdiger dag på Mt Everest. Under sina dryga 20 år på Everest har Dawa aldrig sett så mycket folk på det fjället. Risken är stor att tragedin Dawa var rädd för blir verklighet en dag, låt oss hoppas att vi slipper det.
Men jag ska klara leva med den lilla gnuttan besvikelse. Den fantastiska upplevelsen jag hade den natten uppväger både besvikelse och allt slit och elände fram dit. Att stå på 8 600 m när solen går upp och titta ut över Himalayas 6000-, 7000- och 8 000- meters fjälltoppar som ligger långt där nedanför är en magisk upplevelse. Trots dubbla lager med Brynje underkläder reste sig håret på armarna; den synen och den känslan ska jag ta fram många gånger i åren som kommer.
Ska jag göra det igen? Nej, varför skulle jag? Den fantastiska upplevelsen av att klättra Mt Everest har jag ju redan. Att använda två nya månader för att få uppleva de sista 200 meterna också vore idioti i min värld, en desperat handling för att bevisa för någon annan att jag klarar komma ända till toppen. Nej, det är livet för kort till, om jag får två hela månader till förfogande igen ska jag fylla dem med en ny unik upplevelse. Och jag har redan börjat drömma...
Nu väntar vi i BC på att all vår utrustning ska komma ner från fjället, våra 60 yak-oxar kommer visst med det om några dagar. Kroppen har börjat bete sig någorlunda normalt igen efter att ha varit fullständigt tömd på energi. Sista etappen (från camp 3 på 8 300 meter upp till 8 600 meter och så ner till ABC på 6 400 meter) tog över 20 timmar och var utan sömn i cirka 40 timmar, det kändes på kroppen. Men den hämtar sig fort, nu återstår bara att fylla på de 5-8 kilo som försvunnit, det ska bli en sann glädje ;-)
Miljoner tack till alla er fantastiska människor som tappert följt oss från dag till dag, ni har betytt så mycket för mig, alla hälsningar från er ska printas och förevigas i dagboken tillsammans med härliga minnen från Chomolongma - Mother Godess of the Universe!
Camilla
PS!
Brita & Finn, blir verkligen skönt att komma hem och återuppta rutinerna med fasta middagar och ofta och regelbundna träffar ;-)
Eva-Liz. Så kul att höra från er, TACK! Hoppas allt är bra med hela familjen. Hälsa man, barn och föräldrar!
C1, vi firade 17 maj beyond belief. Gick 22 km i 17 maj tåg! Inte illa för en svensk?
Lillian and Jeanette, I had so much energy that night, I just walked and walked, thanks to both of you! Look forward to seeing you, hopefully soon!
Rolf. Tack för tips och råd. Vi bör ses så att jag kan smitta dig med Everest-virus. Våra föräldrar kan väl arrangera en date?
Hannisen. När ska vi på Aqua SPA? När ska vi bo i samma stad?
Lena, Ulle ? tack för hälsningar! Borde inte vi ses? Hälsa Stefan, Micke och alla barna!
Linda - Alla i gänget tackar för hälsningar och support! Hoppas verkligen vi ses snart, här eller där!
Elisabeth. TACK för hälsningar, TACK för att du följt med! Ses snart!
Ane - Våra gemensamma vänner bör väl ta ansvar för att vi ses över champis och tapas igen?
Well, John-Magne, jag var i alla fall precis under kanten på världens tak ;-) Kul att höra från dig, hoppas allt är bra
med dig!
Annicka, Desiree. Jösses, så kul att höra från er. 1000 TACK för en härlig hälsning!
Lotta, Juul. Kuul! TACK! Ska bli skönt att komma hem. Lämna tält och sovsäck för ett tag...
